Italiensk vinthund är en läcker liten varelse, som idag främst utmärker sig som behaglig sällskapshund. Med dess lätta rörelser och avsaknaden av dvärghundsprägel, fulländas bilden av graciös elegans. Den är livlig, nyfiken och vill alltid vara i centrum. I Sverige är den inte speciellt vanlig, omkring 10-20 valpar registreras årligen.

Italienaren är mycket livlig och håller alltid igång. Det är rasdrag att alltid vilja ha koll på omgivningen så väl som att sova under täcket.

Man tror att denna eleganta varelse härstammar från de Egyptiska vinthundarna, som var avbildade i faraonernas gravar. Rasen har utvecklats genom italienskt, ryskt och franskt inflytande. Den har använts till jakt på småvilt, men var också en populär sällskapshund hos förnäma adelsfamiljer.

Den Italienska vinthunden är en högbent, kvadratisk hund. Med väl synlig, men inte för fyllig, muskulatur och starka senor ger den intrycket av ädel elegans, vighet och snabbhet. Huvudet är långsträckt och har sparsamt markerat stop. Det har en flat hjässa med ett fint utmejslat nosparti. Italienaren har stora, runda och uttrycksfulla ögon. Öronen, som är relativ lågt ansatta är små och tunna. Ett av rasens adelsmärken är det högt burna huvudet och den långa, vackra nacken. Ryggen är lätt välvd med ett sluttande kors. Bakbenen är välvinklade och får gärna visa de rastypiska S-kurvorna. Skuldran är däremot knappt vinklad. Karaktäristiskt för rasen är dess dansanta rörelser med höga benlyft, dock inte så att harmonin i steget förstörs. Italienaren ska röra sig elastiskt och graciöst. Den är känd för att ha minimala hårfällningsproblem. Den tunna huden är täckt med kort, fin päls. Tillåtna färger är enfärgat svart, skiffer- grått och isabellefärgat (beige) i alla nyanser. Vita tecken kan accepteras på tassarna och på bringan. I länder som inte är anslutna till FCI, som t.ex. England, finns italienare som är både en- och tvåfärgade. Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara mellan 32 och 38 cm och vikten får inte överstiga 5 kg.

Italienaren är mycket lättlärd. I Sverige har flera ervövrat lydnadsdiplom och agility är en omtyckt sysselsättning av både ägaren och hunden. På vissa håll i Europa används Italienaren än idag till jakt, där den stöter upp bland annat kanin och fasan. I ursprungslandet, Italien, händer det att Italienaren nyttjas på gamaldagsvis, det vill säga med jaktfalk.

Texten är ett utdrag ur Svensk Rasklubb för Italiensk vinthunds
infomationsfolder som finns att få i sin helhet från klubben.